onsdag 20 februari 2013

Banshee

Ny tv-serie, woop, woop! From the creators of True blood, from the writer of böcker som Joes bok, Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar kommer här Banshee  (snygg filmaffisch, lökig tagline).
Anledningen till att jag skriver om den här serien är för att seriens manusförfattare alltså är Jonthan Tropper. Relationsdramer med man med ironisk självdistans som huvudkaraktär-Tropper. Historien handlar om en kriminell kille som muckar från fängelset efter att ha suttit där i 15 år för nån diamantheist han var inblandad i. Hans medbrottsling var hans urläckra flickän. Men efter 15 år är hon nu gift med en åklagare, har inga diamanter att dela med sig av och vill inte ha något att göra med sitt kriminella förflutna. Som av en händelse blir vår huvudkaraktär stans nye sheriff Lukas Hood. I stan finns också en nemesis, nämligen Kai Procter, en sån där företagsman som har ett finger med i spelet överallt, har köpt mer än halva stan och hotar alla andra som vägrar betala honom pengar. Procter spelas av Ulrich Thomsen (ni vet han från Festen). Thomsen spelar riktigt bra och talar en exemplarisk engelska. Om jag kommer att fortsätta titta på serien kommer jag enbart göra det för att Procter är en intressant karaktär och Thomsen spelar bra. Det enda jag märker av Troppers humor är repliken: "You got a judge in your pocket or you're just happy to see me?" i början av avsnittet. På mindre än tjugo minuter har en kille ett hål i handen, en annan får en HP-sauce uppkörd i käften och en tredje får ett smidesstäd inkört i nacken. Så en habil, tämligen våldsam dussinserie där inget direkt sticker ut. Vad Tropper har bidragit med vete gudarna men kanske kommer det synas i följande avsnitt, vem vet?



söndag 17 februari 2013

Ny bok av Murakami i april!

Breaking news! Stoppa pressarna! Enligt uppgift släpper Haruki Murakami en ny bok i april. Den släpps naturligtvis på japanska så engelska eller svenska läsare får låta sig vänta. Tyvärr verkar varken handling eller titel vara släppt från hans japanska agent men mer information lär släppas inom kort. Antagligen lär en katt eller två dyka upp liksom ett par nakna bröst och en eller flera kvinnor som försvinner. Jag längtar redan..



Det är 1988 och har precis börjat snöa - Sigge Eklund

Efter att ha lyssnat på Alex och Sigges podcast blev jag ju helt klart nyfiken på att läsa Sigges böcker, hans intellektuella orerande och framlagda teser borde ju rimligen tyda på ett visst mått av talang även för det skrivna ordet. Jag blev inte besviken efter att ha läst Det är 1988 och har precis börjat snöa.
Det här är en extremt välformulerad uppväxtsskildring som helt enkelt (nja den var säkert inte enkel att skriva) handlar om Sigge Eklunds barndom och hans relation till sin pappa, ekonomen och mannen bakom Olof Palme, Klas Eklund. I biografier brukar jag alltid plågas i början av boken när hen beskriver sin barndom, man vill liksom bara hoppa fram till det göttigaste direkt, det är ju oftast senare i livet som storslagna och intressanta saker händer. Eklunds bok är väl kanske ingen bokstavstrogen biografi, ett visst mått av fiktionaliserande finns det säkert men jag upplever aldrig att barndomsbeskrivningen blir en transportsträcka eller att den blir tråkig och ointressant.
Boken verkar delvis bygga på en mängd kasettband som Eklund har hittat med inspelningar av honom själv som barn. Jag är imponerad över hur väl han kommer ihåg sin barndom, men kasettbanden och fiktionen kanske hjälper honom en del på traven. Han verkar verkligen ha gjort upp med sin barndom, han är skicklig på att objektivt se vilka händelser och personer som har varit viktiga och essentiella för varför han nu är den han är.
Boken finns inte längre i handeln annat än som e-bok. Men på ditt närmsta bibliotek hittar du säkert den. Om ni vill uppmana Bonniers att återutge Sigge Eklunds böcker finns här en namninsamling.

torsdag 14 februari 2013

Inte helt hundra - Caroline Hainer (Love in the time of storstadsliv)

Det här är en riktigt bra bok, debut dessutom. Som så många andra debuter bygger boken på författarens, Caroline Hainers, liv.
Caroline, i boken, får i uppgift från sin terapeut att inte inleda några kärleksrelationer på minst 6 månader. Hon har för många kraschade förhållanden bakom sig och förstår inte vad som går fel. Hon rannsakar sig själv och går igenom de tidigare relationerna, hur de inleddes, hur de utvecklades, när det började gå utför och hur de tog slut. Kapitlen har namn efter killarna, David, Jonas, Aris, Rockkillen, Loke, Lukas. Vissa relationer varar bara några sidor, andra sträcker sig över stora sjok av boken.
Jag är ingen relationsjunkie direkt men det är stark igenkänning. Engångsligg blandas med årslånga relationer, samboliv, barnaprat och förbjudna relationer med kollegor. Sättet som Caroline beskriver mötena med killarna är så på pricken. Ältandet med vännerna och smsen som kan tolkas på tusen olika sätt, saker man intalar sig själv för att rättfärdiga sitt beteende, allt det här är Hainer en stjärna på att målande beskriva.

"Det rör sig bara om timmar, vilken dag som helst nu säger någon av oss det ingen av oss kunnat säga på månader, till och med år. Så jag tar hans hand så ofta jag kan. På bussen, på tunnelbanan. Jag möter honom efter jobbet. För jag vet. Eftersom han har slutat ta min."

Formuleringarna, Hainer är så jävla bra på det. De korta meningarna, de många kommatecknen. Det här är ingen lättsam chiclit med rosa och mjuka moln. Det här är ren och hjärtskärande verklighet och det kan väl passa bra att läsa idag, på Alla de krossade hjärtans dag. (Det är klart att alla måste läsa, ni i lyckliga förhållanden och ni singlar, läs och känn igen!)

Bokus har klassat den här boken som tonår men i min bokhandel står den på skönlitteratur-hyllan och där tycker jag att den ska stanna.
Boken är knubbig och vackert utformad. Jag önskar bara att Caroline Hainer hade vågat ha sitt eget namn i lite större storlek på omslaget, det är faktiskt ett namn väl värt att lägga på minnet. 

Caroline Hainer skriver också riktigt bra om skönhet och doft på sin blogg Fifty scents. Idag har hon till exempel skrivit lyriskt om de mest romantiska dofter hon vet. 

onsdag 13 februari 2013

Siri Hustvedt och Paul Auster på Skavlan

Jag snubblade över ett Skavlanprogram med Siri Hustvedt och Paul Auster i intervjusoffan. Auster har tydligen precis skrivit färdigt en bok och Siri pratar om hur hon hoppas att hon får bli riktigt gammal så att hon hinner skriva alla böcker hon har inom sig.

Här kan ni titta på inslaget, intervjun börjar ca 40.50 in i programmet. 


tisdag 12 februari 2013

Nyheter i den coola bokvärlden

Nyhet no. 1: Donna Tartt släpper en ny bok den 22 oktober med namnet The Goldfinch. Peppen är enorm, hypen är hög och förväntningarna kommer med största sannolikhet inte infrias.
Handling och spekulationer hittar ni i det här inlägget och i kommentarerna som följer. 

Nyhet no. 2: The Knife släpper en ny skiva i april och i albumet kommer även en seriestrip av Liv Strömquist medfölja. Coolhetsfaktorn slog precis nya rekord och coolhetsmätaren är nu trasig.

Nyhet no. 3: Håkan Nesser kommer med en ny bok under v. 28, den kommer att heta Levande och Döda i Winsford. Jag hittar inte mycket mer information om det här tyvärr.

Nyhet no. 4: Klassikern Dagarnas skum av Boris Vian kommer i april komma som film med de franska filmgenierna Michel Gondry som står för regi och Audrey Tatou som spelar huvudrollen, flickan som har en näckros växandes i sitt bröst.
Trailer här. 

Nyhet no. 5: Ni har väl inte missat Caroline Hainers fina relationsroman Inte helt hundra. Den rekommenderar jag till nästan alla nuförtiden. Recension kommer på Alla hjärtans dag.

Nyhet no. 6: Dagensbok söker recensenter till lördagarna. Maila de här: redaktionen(a)dagensbok.com.

fredag 8 februari 2013

Dying fall - Elly Griffiths

Femte boken om arkeologen Ruth Galloway är  minst lika underhållande och spännande som de förra, men två saker stör mig. Det ena är att stora bitar av bokens början går åt att på ett snyggt sätt berätta för läsaren om de olika karaktärernas relationer till varandra, olika händelser från de tidiga böckerna nämns också, så där i förbifarten. Detta är narturligtvis helt ok för en läsare som aldrig har läst en endaste Elly Griffiths-bok men för fansen (och vi börjar bli ett stort gäng) blir det lite tjatigt och tråkigt. Vi veeeet ju vem som har barn med vem och vem som dog i bok tre och hur Ruth och Cathbad träffades. Griffiths borde lita på sin stora läsarskara och gå rakt på sak. Har man inte läst de andra böckerna så får man stå ut med att vara lite borttappad.
Det andra som stör mig är att den här boken mer än de andra är relationsbaserad, en mängd nya karaktärer presenteras (detta eftersom Ruth åker iväg på semester till en liten badort i norra England), deras relationer till varandra och till mordoffret stöts och blöts och snart är det ingen mordhistoria utan ett relationsdrama med fokus på vem som har haft en affär med vem.
Så enligt mig är det här den svagaste av böckerna om Ruth Galloway men eftersom Ruth, Cathbad, Nelson och de andra är så frukansvärt älskvärda kommer jag naturligtvis läsa kommande böcker också. Dying fall kommer i april på svenska och heter då En orolig grav.

onsdag 6 februari 2013

Påfyllning - mera, flera!

Jag har fått en resa i present. Senare i vår ska jag åka till Barcelona för första gången. Har ni några tips mottages de gärna! För att inte vara helt bortkommen vid ankomst (kontrollfreak som man är) shoppade jag loss idag, en Moleskine Barcelona-anteckningsbok, en Wallpaper cityguide och en bok om Gaudí. Moleskine-boken kan verkligen rekommenderas, jag har en för varje stad som jag brukar åka till. Kartorna är fantastiskt praktiska, stort gaturegister och såklart bra flikar och fickor för anteckningar och minnen. Wallpaperguiden har jag inte provat för någon annan stad men i vilket fall borde man få en susning om i vilka områden som man vill hänga i. Gaudí är ju Gaudí, cool som få.


Sen sprang jag bort till Hamrelius för att spionera på deras pocketutbud, de har en väldigt fin engelsk avdelning, de hade även rea på engelsk pocket. Jag har som regel att aldrig köpa reaböcker av författare jag inte vet något om, om jag aldrig läst några omdömen, aldrig sett namnet i nån tidning eller blogg, då struntar jag i boken. Jag har för många reaböcker där hemma som bara står, som är köpta för att de har fint omslag eller fin titel eller kanske verkar bra, nej bort med sånt! Istället hittade jag en bok av John Fowles som jag inte läst, The Magus (Illusionisten) var ju genial så kanske kommer A maggot också vara bra (lika namn de har, ser också att han har skrivit The Moralist och Mantissa, mannen verkade ha en förkärlek till titlar på M), sen har jag läst gott om Erin Kelly i bloggen Dark places, jag har även läst The poison tree (Grenar av gift, som jag ju recenserade) kom jag på nu, den var ju helt ok, vidare var Susan Hills spökhistoria The woman in black bra så kanske är även The betrayal of trust det. 


Mot biblioteket! Jag har fallit för grupptrycket och omfamnat poden Alex och Sigges podcast. Jag knarkar avsnitt efter avsnitt, flera per dag och eftersom Sigges böcker är ur tryck (något han verkar tro beror på att de är så fruktansvärt populära, något jag mer tolkar som att eftersom de inte sålde så bra valde förlaget att inte trycka en andra upplaga) gick jag till bibblan och lånade. Har läst en bit i 1988 och den är väldigt finstämd och skickligt skriven än så länge. Om man vill att Sigges böcker ska tryckas upp i pocket igen finns det en namninsamling man kan skriva på här. 
John Green är jag förälskad i efter The fault in our stars och hans böcker är såpass snabblästa att jag kan lägga ner ett par dagar på att ta mig igenom backlisten. 
Puh! Gissa om bokhögarna växer och svämmar över till alla rum i princip. 

lördag 2 februari 2013

Hyllningskören stämmer upp



Det är svårt att recensera en bok som hyllas på var och varannan tidningssida och blogg. När jag själv stämmer in i hyllningskören och vill skrika ut till världen att alla måste läsa, vill jag ändå inte riktigt dela med mig av min egen personliga läsupplevelse och då vet jag inte riktigt hur jag ska förmedla bokens genialitet. Boken blev alltså utnämnd till årets bästa bok 2012 av New York Times. Det är första gången som den utmärkelsen tilldelas en ungdomsbok.
När man läser en såhär bra bok fylls man en slags bubblande lycka, läsandet går som en dans och man fortsätter paniskt mot slutet som trots juicepauser och tid för eftertanke trots allt kommer.
John Green har alltså lyckats skriva en bok om en till synes högst ordinär kärlekshistoria mellan Hazel Grace och Augustus Waters där man skrattar högt och gråter en smula. De möts i en supportgrupp för cancersjuka ungdomar och de faller handlöst för varandra. De har ena benet omslingrat om varandra och det andra benet i graven.
DET ÄR BARA SÅ JÄVLA BRA.

Boken heter Förr eller senare exploderar jag på svenska.
I klippet nedan berättar John Green bland annat om hur mycket han älskar det svenska omslaget på Förr eller senare exploderar jag.